Lidande närhet

Vi viskar osanningar i gryningen och håller krampaktigt i varandras borttynande kroppar. Det som är mitt val är också hans. Förvirrade ögonen försöker dagen efter förstå vad kroppen än en gång velat. Ligga nära. Känns värme som inte ett duntäcke kan ge i sommarnatten. Ett andetag i nacken och allt är som det ska. Som det ska men jag har ingen aning om vad som händer bakom hans ögon och mina egna vill bara bli lämnad ifred. Inte ha honom här. De talar medan mina läppar förblir hårt sammanpressade och får honom att gå så att jag kan andas igen.

cynisk optimist

Jag läste precis en intervju i DNs kulturdel med Peter Kihlgård och började med bekymrad blick fundera över hans teori över att kunna älska kanske är en talang som man besitter, liksom man har en talang för att skriva, sjunga, spela ett instrument. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det uttalandet. En del av mig tycker att det låter som en rimlig teori medan en annan vill avfärda den med ett fnys.

För tänk om man tillhör den skara som inte har fått denna talang att älska? Skulle man gå till en psykolog för att få diagnosen "not able to love"? Det låter mer som en dålig romantisk komedi. Jag väljer att avfärda det hela med en fnysning och ett ryck på axlarna för att göra mig ordning för dop istället för att välkomna ett litet liv till världen istället för att fundera över ett som potentiellt aldrig kommer att ske.

sammanpressade käkar och en sönderbiten tumme

Jag jobbar stenhårt på att få alldeles rätt helhet att visa upp hos läkaren imorgon. Jag vill att det inte ska finnas ett uns av tvivel om att personen som står framför honom/henne knappt har sovit en blund de senaste två månaderna, försökt hålla sig sysselsatt; stundatals genom att sitta uppe och skriva, utan något som helst romantiskt sken utan mest för att inte bli tokig, annars genom diverse populärkulturella magasin och travar av romaner, akompanjerat av vad som var tänkt att vara sövande melodier.

Jag behöver visserligen inte anstränga mig för att komma undan med det, bara skippa att sminka över min matthet, som jag i det dagliga livet gör. Att jag sedan inte ens ska till läkaren pga mina sömnproblem är en helt annan femma, den tiden skulle jag ha bokat för någon vecka sedan men jag har inte riktigt lyckats driva mig till det än. Nej imorgon blir det gastroskopi, något jag förträngt, och fortfarande förtränger så starkt att jag nog inte kommer att förstå vad jag egentligen varit med om förrän det är över, vilket jag nog ska vara glad över.

Jag känner mest för att dricka öl ikväll för att slippa tänka på det, men med tanke på proceduren imorgon så är det inte ett alternativ. Vad som däremot är det är att gå och träna, men jag vägrar bli en sån som går till gymmet för att "blow off some steam", då sitter jag hellre och pressar ihop mina käkar och räknar ner tills det är dags. Men det går nog bra, bara jag får bedövning så är jag nöjd.