cynisk optimist

Jag läste precis en intervju i DNs kulturdel med Peter Kihlgård och började med bekymrad blick fundera över hans teori över att kunna älska kanske är en talang som man besitter, liksom man har en talang för att skriva, sjunga, spela ett instrument. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det uttalandet. En del av mig tycker att det låter som en rimlig teori medan en annan vill avfärda den med ett fnys.

För tänk om man tillhör den skara som inte har fått denna talang att älska? Skulle man gå till en psykolog för att få diagnosen "not able to love"? Det låter mer som en dålig romantisk komedi. Jag väljer att avfärda det hela med en fnysning och ett ryck på axlarna för att göra mig ordning för dop istället för att välkomna ett litet liv till världen istället för att fundera över ett som potentiellt aldrig kommer att ske.