Poppappor
-vad händer nu?
Håkan Hellström har gjort det, Timo Räisänen likaså, Kleerup är på väg mot det. Att träda in i faderskapet utan att lägga varken gitarren, synten eller de sprittande popbenen på hyllan. Men har det påverkat dem som artister, låtskrivare och hur ser vi egentligen på det?
Min generation av svenska pophjältar håller på att växa upp nu i takt med att jag själv inser att jag kanske snart, inom en snar framtid, imorgon faktiskt skulle kunna inse att jag börjar bli vuxen. Ändå ligger det en liten motvilja till att acceptera deras mognad samtidigt som familjelivet idag är fullt förenligt med en karriär som artist. I Sverige är det dock fortfarande något som sker lite högre upp i åldrarna om man jämför med i U.S.A. Ett exmepel är 90-talets tonårspopfenomen Hanson där mellanbarnet och hjärtekrossaren Taylor hade hunnit med att gifta sig lagom till deras come back eller det irländska pojkbandet Westlife som hade fler ringprydda fingrar än Dregen har piercingar? Skillnaden här är så klart religionens roll i det hela. I vårt sekulariserade land så har skepsisen mot äktenskap blivit mer utbredd vilket leder till att människor hellre lever tillsammans i harmoni än slänger än ring på sitt finger i första taget. Giftermålets helgd har i och för sig gått förlorad sedan ett bra tag tillbaka i vårt land i väster men jag tror ändå att det är ett steg närmare tanken på barn, för att vara konservativ av mig. På MTV kan vi se gamla hiphop-rävar så som P.Diddy och Rev Run från Run DMC, visa upp sina i stort sett vuxna barn och då tyst fråga mig själv när tusan det hände, när blev jag så pass gammal att killarna jag lyssnade på i mellanstadiet hann skaffa sig levande avkommor som dessutom ligger mig närmare i åldern än vad de själva gör.
Tonårsångest och brustna hjärtan, Håkan Hellström har under tio års tid nu gått längst fram i ledet av förtvivlade ungdomars eviga sökanden med flykt från vardagens misär genom ljuva utrop och dansanta så väl som mer dova takter. Men det är ändå skillnad på att vara 28 år och uttala sig i tidningar om att han aldrig har varit kär och nu vara 35 år gammal och två barns far som lever tillsammans med sitt livs kärlek.
Är det samhällets fel att dessa två bilder slår ut varandra med tankar om ”evig” ungdom där motviljan till att åldras lever stark i vår populärkultur? Men samtidigt så vill väl ingen ändå i verkligheten vara forever young som alphaville sjöng om för nästan tre decennier, femton år, sedan?
Här har vi ändå ett praktexempel på att de två olika världarna faktiskt är förenliga. Håkan har lyckats behålla sin status och trovärdighet trots sitt faderskap. Självklart har hans musik förändrats genom åren och dragit åt olika håll i takt med att han världsliga äventyr och musikaliska möten. På senaste skivan ”För sent för Edelweiss”, som är hans femte skiva, tenderar en del spår att dra åt gubbrockhållet, om man sedan väljer att tolka det som en följd av hans föräldraskap eller hans åldrande är upp till var och en. Något som ändå står klart är att han utan tvekan fortfarande är samma Håkan som kan få det att skära i hjärtat på en med fina visor som ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.” Frågan är också hur länge man kan leva på att skriva låtar om det förgångna. Minnet är visserligen något av en outtömlig källa men hur skulle det se ut att vara 60 år och fortfarande vara kvar i sin tonårstid? Kommer texterna gradvis förändras eller kommer det helt enkelt bara leda till ett karriärslut?
Självklart är det en del av mognadsprocessen. Att gå vidare, utvecklas, förändras. Men vad kommer att hända när Markus Krunegård stadgar sig, lever i ett sunt förhållande, slutar dricka som att det inte fanns någon morgondag och slutligen skaffar barn? Vem tar då över facklan och sätter ord på våra förtvivlande hjärtan som vi tror aldrig kommer att läka? Eller har jag då blivit tillräckligt gammal för att kunna acceptera det och gå vidare utan en fanbärare?
Någonstans tror jag att de flesta av oss tror, eller i varje fall vill tro att varje ord som står i en text är självupplevt och existerar i ett nu, därför blir tanken på familjeliv oförsonlig med olyckliga kärleksskildringar. Samtidigt vet jag själv att distans är den bästa vägen till skapande. Och kontrasten mellan eviga blöjbyten och matande är kanske precis vad dessa skaparsjälar behöver för att sedan på kvällen sätta sig ner med sin gitarr, block och penna för att tänka tillbaka på de år då dagarna inte var gjorda för dem.
Håkan Hellström har gjort det, Timo Räisänen likaså, Kleerup är på väg mot det. Att träda in i faderskapet utan att lägga varken gitarren, synten eller de sprittande popbenen på hyllan. Men har det påverkat dem som artister, låtskrivare och hur ser vi egentligen på det?
Min generation av svenska pophjältar håller på att växa upp nu i takt med att jag själv inser att jag kanske snart, inom en snar framtid, imorgon faktiskt skulle kunna inse att jag börjar bli vuxen. Ändå ligger det en liten motvilja till att acceptera deras mognad samtidigt som familjelivet idag är fullt förenligt med en karriär som artist. I Sverige är det dock fortfarande något som sker lite högre upp i åldrarna om man jämför med i U.S.A. Ett exmepel är 90-talets tonårspopfenomen Hanson där mellanbarnet och hjärtekrossaren Taylor hade hunnit med att gifta sig lagom till deras come back eller det irländska pojkbandet Westlife som hade fler ringprydda fingrar än Dregen har piercingar? Skillnaden här är så klart religionens roll i det hela. I vårt sekulariserade land så har skepsisen mot äktenskap blivit mer utbredd vilket leder till att människor hellre lever tillsammans i harmoni än slänger än ring på sitt finger i första taget. Giftermålets helgd har i och för sig gått förlorad sedan ett bra tag tillbaka i vårt land i väster men jag tror ändå att det är ett steg närmare tanken på barn, för att vara konservativ av mig. På MTV kan vi se gamla hiphop-rävar så som P.Diddy och Rev Run från Run DMC, visa upp sina i stort sett vuxna barn och då tyst fråga mig själv när tusan det hände, när blev jag så pass gammal att killarna jag lyssnade på i mellanstadiet hann skaffa sig levande avkommor som dessutom ligger mig närmare i åldern än vad de själva gör.
Tonårsångest och brustna hjärtan, Håkan Hellström har under tio års tid nu gått längst fram i ledet av förtvivlade ungdomars eviga sökanden med flykt från vardagens misär genom ljuva utrop och dansanta så väl som mer dova takter. Men det är ändå skillnad på att vara 28 år och uttala sig i tidningar om att han aldrig har varit kär och nu vara 35 år gammal och två barns far som lever tillsammans med sitt livs kärlek.
Är det samhällets fel att dessa två bilder slår ut varandra med tankar om ”evig” ungdom där motviljan till att åldras lever stark i vår populärkultur? Men samtidigt så vill väl ingen ändå i verkligheten vara forever young som alphaville sjöng om för nästan tre decennier, femton år, sedan?
Här har vi ändå ett praktexempel på att de två olika världarna faktiskt är förenliga. Håkan har lyckats behålla sin status och trovärdighet trots sitt faderskap. Självklart har hans musik förändrats genom åren och dragit åt olika håll i takt med att han världsliga äventyr och musikaliska möten. På senaste skivan ”För sent för Edelweiss”, som är hans femte skiva, tenderar en del spår att dra åt gubbrockhållet, om man sedan väljer att tolka det som en följd av hans föräldraskap eller hans åldrande är upp till var och en. Något som ändå står klart är att han utan tvekan fortfarande är samma Håkan som kan få det att skära i hjärtat på en med fina visor som ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.” Frågan är också hur länge man kan leva på att skriva låtar om det förgångna. Minnet är visserligen något av en outtömlig källa men hur skulle det se ut att vara 60 år och fortfarande vara kvar i sin tonårstid? Kommer texterna gradvis förändras eller kommer det helt enkelt bara leda till ett karriärslut?
Självklart är det en del av mognadsprocessen. Att gå vidare, utvecklas, förändras. Men vad kommer att hända när Markus Krunegård stadgar sig, lever i ett sunt förhållande, slutar dricka som att det inte fanns någon morgondag och slutligen skaffar barn? Vem tar då över facklan och sätter ord på våra förtvivlande hjärtan som vi tror aldrig kommer att läka? Eller har jag då blivit tillräckligt gammal för att kunna acceptera det och gå vidare utan en fanbärare?
Någonstans tror jag att de flesta av oss tror, eller i varje fall vill tro att varje ord som står i en text är självupplevt och existerar i ett nu, därför blir tanken på familjeliv oförsonlig med olyckliga kärleksskildringar. Samtidigt vet jag själv att distans är den bästa vägen till skapande. Och kontrasten mellan eviga blöjbyten och matande är kanske precis vad dessa skaparsjälar behöver för att sedan på kvällen sätta sig ner med sin gitarr, block och penna för att tänka tillbaka på de år då dagarna inte var gjorda för dem.
posted by elmina at 8:03 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home