vinteräpplen (12 november '08)
Vantarna ligger i väskan och väntar på att bli använda. Men inte idag. Inte än. Det är alldeles för mycket sommar i luften ännu, i henne för att hon ska kunna acceptera att det är höst, nästan vinter. Hon värmer istället sin ena hand i hans ficka i takt med att hennes steg blir hans.
Han har sina tygskor på sig och bomullsjackan som egentligen är några veckor, månader, förbi sitt sista användningsdatum. I sin högra ficka ligger hennes hand knuten likt ett vinteräpple i julivärme. Han säger att de hinner dela på en cigarrett på väg till tunnelbanan, hon säger ok och tittar på när han tänder den och tar det första blosset.
De hade turats om att trycka på snoozeknappen, fast det var mest hon, tills de var tvungna att stiga upp. Han gick upp medan hon låg kvar. In i badrummet och tände lampan. Mötte sitt ansikte i spegel, log och rufsade sig hastigt i håret innan han duschade, borstade tänderna, klädde på sig, gjorde kaffe och kröp sedan ner i sängen ett tag till.
För en stund sedan lät hon täcket vara hennes mur mot verkligheten och blundade inför den tills en hand letade sig ner, in, under och tog tag om hennes höft. Vi måste gå upp nu sa han medan hon lät täcket glida över honom. Du luktar lavendel svarade hon och begravde sitt ansikte i hans hår. Hon kramade om honom och pussade honom vid nyckelbenet innan hon drog av sig täcket för att mötas av mörkret utanför glasrutan. Där blinkade lamporna träden till sömns igen medan hon klev upp över honom, sträckte på sig och drog på sig sin klänning som hon kunde gömma sig i.
Den andra handen tar emot cigarretten som han räcker henne medan folk på väg till jobbet passerar dem medan de går till tunnelbanan. De går förbi ett dagis och han säger att en overall är allt man behöver i livet. Hon nickar och berättar om hur det är att jobba på dagis. All tid kläderna tar av dagen.
Höstlöven bildar orkanvirvlar i kylan framför dem när de går genom tunneln. De visslar mellan betongväggarna medan hon väger sina steg på de som inte hinner blåsa iväg. Hon drar handen genom håret medan han tittar på henne i smyg.
Hon viskar inte längre halvsanningar i sommargräs och han behöver inte längre låtsas att han inte vill röra henne.
Hon kliar sig i ögat medan han hämtar en Metro. De hör tåget komma och skyndar ner för trappstegen till perrongen. De hittar platser trots att det är rusningstrafik. Han bläddrar, hon läser, pekar, skrattar och ber honom läsa. Han ler. Han trycker sig närmare henne på sätet och hon vill luta sig mot hans axel. Istället läser de horoskopen. De har samma stjärntecken och skakar båda på huvudet av raderna. Hon tittar ut genom rutan. ”Jag ska av nästa.”
”Jag vet.” svarar han och fäller ihop tidningen, viker den på mitten. De säger några ord som kan vara ”Du får ha det så bra idag på jobbet.” och ”Och du får ha det så kul i skolan, somna inte. Vi hörs sen.” Dörrarna slås upp, en kyss och hon går av. Eller inte.
Han har sina tygskor på sig och bomullsjackan som egentligen är några veckor, månader, förbi sitt sista användningsdatum. I sin högra ficka ligger hennes hand knuten likt ett vinteräpple i julivärme. Han säger att de hinner dela på en cigarrett på väg till tunnelbanan, hon säger ok och tittar på när han tänder den och tar det första blosset.
De hade turats om att trycka på snoozeknappen, fast det var mest hon, tills de var tvungna att stiga upp. Han gick upp medan hon låg kvar. In i badrummet och tände lampan. Mötte sitt ansikte i spegel, log och rufsade sig hastigt i håret innan han duschade, borstade tänderna, klädde på sig, gjorde kaffe och kröp sedan ner i sängen ett tag till.
För en stund sedan lät hon täcket vara hennes mur mot verkligheten och blundade inför den tills en hand letade sig ner, in, under och tog tag om hennes höft. Vi måste gå upp nu sa han medan hon lät täcket glida över honom. Du luktar lavendel svarade hon och begravde sitt ansikte i hans hår. Hon kramade om honom och pussade honom vid nyckelbenet innan hon drog av sig täcket för att mötas av mörkret utanför glasrutan. Där blinkade lamporna träden till sömns igen medan hon klev upp över honom, sträckte på sig och drog på sig sin klänning som hon kunde gömma sig i.
Den andra handen tar emot cigarretten som han räcker henne medan folk på väg till jobbet passerar dem medan de går till tunnelbanan. De går förbi ett dagis och han säger att en overall är allt man behöver i livet. Hon nickar och berättar om hur det är att jobba på dagis. All tid kläderna tar av dagen.
Höstlöven bildar orkanvirvlar i kylan framför dem när de går genom tunneln. De visslar mellan betongväggarna medan hon väger sina steg på de som inte hinner blåsa iväg. Hon drar handen genom håret medan han tittar på henne i smyg.
Hon viskar inte längre halvsanningar i sommargräs och han behöver inte längre låtsas att han inte vill röra henne.
Hon kliar sig i ögat medan han hämtar en Metro. De hör tåget komma och skyndar ner för trappstegen till perrongen. De hittar platser trots att det är rusningstrafik. Han bläddrar, hon läser, pekar, skrattar och ber honom läsa. Han ler. Han trycker sig närmare henne på sätet och hon vill luta sig mot hans axel. Istället läser de horoskopen. De har samma stjärntecken och skakar båda på huvudet av raderna. Hon tittar ut genom rutan. ”Jag ska av nästa.”
”Jag vet.” svarar han och fäller ihop tidningen, viker den på mitten. De säger några ord som kan vara ”Du får ha det så bra idag på jobbet.” och ”Och du får ha det så kul i skolan, somna inte. Vi hörs sen.” Dörrarna slås upp, en kyss och hon går av. Eller inte.
posted by elmina at 1:53 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home