parentes, födelsedagsdikten till greta

De skär och de skaver
Som alldeles för tighta jeans som
Tränger sig in ovanför höftbenet

De ömmar
Som örsnibbar som har varit
Utan mössa i vinterkyla

Upphöjer, förhöjer
Som fjäderlätta steg
Då regnet faller hårt
Och inget kan gå fel.

Svävande meningar som sjunker in
Genom ett köldskadat pulserande

Nakna läppar viskar ordlösa löften
Och ler sedan oskuldsfullt

Men ett par stängda ligger emellan
Skapar tomrum
Ett avstånd
Viskar inte tillbaka
Utan faller
Inte in i viskande läppars utsträckta
Faller ner i en rosenskimrande ovetskap
Som doftar förmultnade löv
Där dova stämmor minns en gårdag som
aldrig var.